Båthistoria

I årtusenden har vi byggt båtar av trä i Norden. De senaste tvåtusen åren har vi byggt på klink, vilket innebär att borden överlappar varandra. En metod som redan var fulländad under vikingatiden. Denna metod att bygga båtar finns numera på UNESCO:s lista över immateriellt kulturarv.

Våra nordiska länder har dock mycket olika förutsättningar för oss att vistas på havet, allt ifrån ett öppet hav med grov sjö, till mera skyddade vatten med skärgård. Så har vi också alla åar, älvar och insjöar. Detta har påverkat byggandet av våra träbåtar som vuxit fram genom ett nära samarbete mellan båtbyggare och brukare. Det är alltså inte en slump att båten ser ut som den gör. Bruksbåten har använts mest till fiske, men även till transport och kommunikation. 

Olika träslag har använts, men förr tog man oftast det som fanns tillgängligt i närheten. Ek har varit vanligt till köl, stävar och spant, bordläggning ofta ek men också furu. Men även andra träslag som gran, lärk, al, asp, pil, alm, bok, ene, björk med flera. Dock aldrig rönn, ett otursträ i båtar!

Båtbyggare var ett stolt släkte. Det krävdes kunskap och erfarenhet, något som man inte alltid delade med sig av. Förr byggdes båtarna ofta utomhus med enkla verktyg som yxa, såg, hyvel, hammare, tång, borrar… men viktigast var ögonen, huvudet och händerna. Några ritningar behövdes inte. För att kunna böja och vrida brädorna till sin rätta form brände man virket över öppen eld, på senare tid ”basade” man med vattenånga.

För att sätta samman de klinkbyggda brädorna har man i äldre tid brukat spik av järn, ofta hemmasmidda, men också naglar av trä, ek eller ene. I modernare tid har kopparspik med kupade runda brickor använts. 

En träbåt bör impregneras för att undvika röta och trätjära har använts under lång tid, en mycket bra metod. Ibland önskades båten målad och då är det rå linolja som impregnering. 

Båtarnas form och utseende har verkligen varierat. Längs kusterna har de vanligaste varit så kallade kölbåtar, med köl och stävar i för och akter. En del försedda med akterspegel, som till exempel blekingsekan, smålandsekan, bohusjullen med flera. Mycket vanligt har varit flatbottnade båtar, i synnerhet i inlandets sjöar. De var enkla att bygga och det hände att båtbyggare vägrade att bygga sådana, det var snickeri!

Under 1990-talet byggde Statens Sjöhistoriska Museum i Stockholm utställningen Människor och båtar i Norden. Där visades 20 traditionella båtar från hela Norden, ett litet antal av de 800 olika typer som man bedömde att det funnits. 

Genom åren har man använt paddel, åror och segel för att ta sig fram. Men omkring år 1900 så började man att montera in motorer i båtarna. En oerhört stor förändring eftersom det var en propeller som förflyttade båten och en tung järnklump placerades mitt i båten. Båtskrovets utseende förändrades. 

Men den största förändring skedde under den senare delen av 1900-talet då nya material som plast och aluminium och ett annat brukande påbörjades. Träbåtens antal minskade drastiskt, och båtbyggaren blev överflödig.

I det lilla blekingska landskapet har det funnits 70 båtbyggerier under 1900-talet. Allt ifrån enmansföretaget till de stora varven med upp till 25 anställda båtbyggare som byggde båtar av olika typer och storlekar. Uppskattningsvis har det byggts minst 20.000 träbåtar i Blekinge under denna tid. Numera finns det endast en liten rest av det blekingska båtbyggeriet.

På senare tid har dock intresset för träbåtar ökat, unga människor som är uppväxta i plaståldern har upptäckt att det går att tillverka båtar av trä. En träbåt innebär en helt annan upplevelse.